Min berättelse om ett liv som varit mitt.
Om ungefär en vecka, så var det exakt ett år sedan jag och mamma satt i bilen på väg hem från morfar och mormor. Solen lös och det var sjukt varmt i bilen. På morgonen när jag hade gått upp kände jag mig nästan lite sjuk. Illamående och lite ont i halsen. Men jag tänkte inte mer på det utan jag försökte få i mig min frukost fast jag inte mådde bra.
Efter några timmar i bilen mådde jag så illa att jag trodde jag skulle spy. Så jag blundade och tänkte att om jag somnar så går det säkert över. Jag trodde fel. När jag sedan vaknade kunde jag inte hålla mig längre. Magen vände sig ut och in på mig, så mamma var tvungen att stanna vid kanten av motorvägen. Detta var bara det första tecknet. Efter mycket torkande hit och dit så satte vi oss i alla fall i bilen igen, och jag kan ju säga att jag såg inte fram emot ungefär 6 timmar till i bilen.
Ett tag senare kände jag mig bättre, så vi stannade till för att äta lunch. Någon timme senare vände sig magen på mig igen, och även denna gång kom lunchen upp. Som tur är utanför bilen den här gången.
Mamma var mycket misstänksam och fundersam över vad det kunde ha varit som orsakade att jag plötligt spydde. Så hon ringde till ungdomsmottagningen för att boka en tid till mig, så jag kunde gå och testa mig. Bara för säkerhetens skull. Så vi kunde utesluta saker och ting.
Några dagar senare gick jag dit. Inte speciellt nervös eftersom jag varit där några gånger förut. Det var många tjejer som satt i väntrummet, men även några killar. Plötsligt slog tanken mig, att om några minuter vet ingen här vad som kommer hända mig. Ingen vet om jag kommer gå ut här i från med mitt liv i behåll och fortsätta det som vanligt.
Det blev min tur, och jag gjorde testet. Min magkänsla kändes inte bra, men jag lugnade ner mig lite när den snälla barnmorskan pratade med mig.
Efter några minuter gick hon fram till handfatet där testet låg. Hon kollade på det och vände sig sedan mot mig.
Hennes blick sa mer än 1000 ord. Den borrade och svetsade sig fast i mig med en känsla av medlidande och smärta.
Klumpen i min mage växte sig enorm och det blev alldeles svart framför ögonen på mig, och jag ville helst av allt bara lägga mig på golvet och dö. Pang bom. Försvinna från jorden, universum, rymden. Sluta existera.
Testet var positivt. Jag visste inte vad jag skulle göra. Jag har alltid sagt i hela mitt liv att om jag någonsin blir gravid ska jag aldrig göra en abort, någonsin. För det är faktiskt ett liv man bär på, ett liv som är en liten del av mig, och en liten del av den man förhoppningsvis älskar eller i alla fall gillar väldigt mycket.
När jag gick ut från ungdomsmottagningen med tårar i ögonen visste jag inte vart jag skulle ta vägen. Satte mig där det var som flest människor och bara stirrade ut i toma intet.
Försökte sedan att få tag på pappan. (Jag kallar honom det för att slippa namn). Efter många om och men från hans sida så fick jag äntligen ett okej till att träffa honom. Han hade altid varit motsträvig till att träffa mig, på grund av sin rädsla för vad som kunde hända. Och för vad som nu verkligen hände.
En del två kommer inom kort då jag känner att det blir lite mycket att skriva på en gång. Och kanske lite mycket att ta in? Så håll utkik!
/Amanda
Kommentarer
Postat av: Anonym
stay strong! bra text!
Postat av: fanny
:oo
Postat av: fanny
SV: alltså var det något sånt du misstänkte när du satt i bilen?
Postat av: MOAA
STYRKE KRAMAR !!
Postat av: Anonym
hur gammal var du när det hände och hur gammal är du idag?
Postat av: OLIVIA CARLSSON- American Paint Horses
Jag läste din berättelse och vill läsa del 2. :)
KRAMAR till dig!
Postat av: OLIVIA CARLSSON- American Paint Horses
Jag läste din berättelse och vill läsa del 2. :)
KRAMAR till dig!
Postat av: ♕ E B B A ♕
vill läsa del 2! sjukt bra skrivet! :)
Postat av: Emma Mattsson - foto i min vardag
starkt av dig tjejen!
bra att du delar med dig <3
kram
Postat av: Kajsa
Men gud, keep storng girl! Fyfan asså!
Trackback
