Jag kan se glad ut. Men jag skulle ljuga om jag sa att jag var lycklig utan dig.
Ja någon gång tar väl allt slut visst? Man önskar såklart att det aldrig skulle göra det, men sånt är ju livet tyvärr. Det som känns så bra ena dagen är ett rent helvete nästa dag. Jag önskar att jag kunde få bestämma exakt hur det skulle bli någon gång. Bara för att liksom få känna på hur det skulle vara att vara lycklig då. Men den tanken har uppenbarligen inte Gud om mig. Han verkar hela tiden vilja sätta mig på prov, se hur mycket jag orkar innan allt går över gränsen och jag inte vill vara med längre. Det är som om någon hela tiden, enda sen jag var liten, vill trycka mitt ansikte under ytan och bara låta mig få komma upp någon sekund då och då för att jag ska kippa efter andan. Men sen trycks man ner igen. Trampad och sparkad på hela tiden innifrån. Såren läker liksom aldrig utan dom rivs bara upp igen och bildar större och större ärr. Jag undrar när man kommer våga lita på någon igen? När i princip allt som sägs runt om kring en är lögn. Lögn, lögn, lögn. Lögnen har sån kraft, är så stark att man bara måste tro på den. Sen plötligt är det som om den inte orkar hålla inne allt och då viker den insidan utåt och låter en se det falska.Jag undrar när den äkta, vackra och stolta människan ska träda fram? Någon som vågar, någon som är stark nog att tro. Känns inte som att den finns riktigt. Och jag undrar när jag ska fatta att den aldrig kommer att komma? Det är som att jag går runt i en liten bubbla och tror att folk är snälla och omtänksamma. Små prinsar och princessor. Aldrig Amanda. Dom finns inte!
Men även fast man vet att inget som sägs är sant. Så vill man ju så gärna tro på det att man blir helt jävla blind. Sen när allt faller, då står man där, helt ensam och kollar på små äckliga ryggar som vänt sig mot dig. Ryggar som är fulla med hat och ilska. Och som plötligt utan anledning vill vända sig om och håna dig bara för att visa att dom kan. Bara för att visa att dom är så mycket starkare än dig. Den enda man kan lita på är sig själv, om ens det.
Och även fast jag vet att det är så här, och att antagligen inget kommer ändras. Så har jag fått den där dumma känslan ändå. Känslan som antagligen är starkare än hatet. Känslan som inte vill den andra något annat än väl, även om den andra personen inte bryr sig ett piss om dig. Kärleken.
Älskade du.
Du har hela mitt hjärta i dina händer.
Hela du är så sjukt fin på alla möjliga sätt.
Sättet du ser på mig gör mig alldelses varm innuti, nästan så jag tror att jag ska börja brinna.
Dina ögon, dina läppar, ja dela ditt ansikte och din kropp, känns som gjorda för mina ögon att titta på.
Och för min kropp att ligga helt nära och känna värmen ifrån.
Sättet du ler mot mig på, kysser mig på och rör mig på, känns helt obeskrivligt bra.
Det finns inga ord för hur lycklig jag känner mig då.
Att ha dig som min, är som att äga en skattkista full av diamanter.
Jag vill bara visa upp dig hela tiden och säga "Ser du han som går där borta? Han är bara min".
En mer omtänksam, mjuk, vacker och speciell person får man leta länge efter.
För det finna bara en som får mig att gråta av lycka.
Och det är DU.
Att få gräva in mig i din halsgrop, eller ligga på ditt bröst och känna dina hjärtslag, mer än det behövs inte för att jag ska må en miljon gånger bättre än vad jag kanske nyss gjorde.
Hela jag brinner för dig.
Just för att du är den du är.
Och alla har vi våra fel och brister.
Men jag vill leva med dina, för det är HELA dig jag älskar, inte bara dina bättre sidor.
/Amanda
Kommentarer
Trackback
