-

Min berättelse om ett liv som varit mitt. Del 2.

Om ni inte läst del 1 kan ni göra det HÄR.

När jag gick av bussen för att träffa honom visste jag nästan inte längre om jag ville. Tankarna bara snurrade i mitt huvud och det var som att det var någon annan som bar upp. Min egna kropp orkade och ville inte egentligen.

När jag gick över bron såg jag honom stå där på andra sidan, och jag hade inte en jävla aning om vad jag skulle säga när jag kom fram.

Jag kommer inte ihåg så mycket från det samtalet. Men det jag kommer ihåg var att han sa "om du behåller det kommer jag aldrig någonsin prata med dig igen, jag kommer aldrig se på dig och vi har aldrig känt varandra". Det han däremot sa var, att om jag tog bort barnet så skulle det föralltid vara vi. Han skulle hjälpa mig igenom det och vi skulle träffas så ofta som möjligt och han skulle stötta mig igenom det till 100%.

Dumt nog trodde jag honom.

När jag kom hem kom nästan det svåraste av allt. Att behöva berätta för mamma. Men som tur är löste det sig. Hon visste allt bara genom att slänga en liten blick på mig.

Hela den här tiden var allt så overkligt och luddigt att jag inte kommer ihåg så mycket från det. Men jag kommer i alla fall ihåg att det var samma här. Hon stöttade mig i mitt val OM JAG VILLE TA BORT DET. Ville jag behålla det så fick jag lösa allt själv. Jag fick inte bo kvar hemma (pga att hon behövde jobba och inte kunde sova med ett skrikande barn), jag hade ingen inkomst och det tänkte hon absolut inte hjälpa till med, hon trodde att jag inte kunde sköta ett eget hem så hon satte mig på prov genom att jag fick ta hand om hela hemmet själv tills jag bestämt mig för vad jag skule göra. Dessutom tog hon alltid upp saker jag skulle gå misste om.

Och fine, jag vet att jag skulle gå misste om mycket. Men allt det som verkligen betydde något för mig har jag i dagsläget ändå gått misste om. Så det hade inte gjort så stor skillnad.

Det kommande veckorna gick jag runt och var ständigt trött, jag åt som häst och mitt humör var verkligen en bergochdalbana. Alla hormoner i kroppen gjorde mig tokig. Dessutom spelade jag innebandy under den här tiden. Det var det absolut roligaste jag visste! Men jag kunde inte köra till 100% då jag hade fått så ont i ryggen, av alla hormoner.

Vi åkte dessutom på cup, som jag spelade hela tiden med min lilla fridfulla bebis i magen. Men det gick bra, jag kände mig ändå på något sätt stark. Fast än pappan också var där och spelade samma cup. Och fast än han inte brydde sig om mig när vi såg i korridorerna eller på planen, så kände jag mig aldrig ensam.

Några dagar senare åkte jag och mamma till en mottagning för ungagravida. Barnmorskan jag hade var väldigt snäll och omtänksam. På något sätt kändes det som att hon fanns där bara för min skull.

Jag trodde vi skulle prata om vad jag hade för alternativ och hur man skulle kunna lösa det om jag ville behålla barnet. Men nej. Dom framställde det mesta som att jag redan hade valt att inte behålla det. Dom kom aldrig upp med något stöd eller några lösningar på hur man skulle kunna göra om jag ville ha kvar det.

Detta gjorde att tankarna började snurra ännu mer och jag började känna mig osäker i vad jag egentligen ville. För jag visste att jag vill ha kvar det. Det var och ÄR något som jag älskar. En del av mig som aldrig någonsin kommer att försvinna. En del av mig jag ville se växa upp, en del av mig jag ville se ha livsgläde och dela livsglädje med.

Vad jag ville göra visste jag inte. Varje kväll grät jag mig till sömns, då jag inte hade NÅGON vid min sida som kunde stötta mig i vilket val jag än gjorde. Mina kompisar tyckte såklart att det var hemsk, men någon som inte varit med om det själv kan omöjligt sätta sig in i situationen.

Att vilja behålla sitt eget barn, men slitas mellan tankarna att ta bort det på grund av att andra vill det. Och utan dom har jag ingen möjlighet att behålla det jag älskar mest.

Det började bli ganska brottom nu också, för om jag skulle göra en abort ville jag absolut inte göra en kirurgisk abort. Jag mår till och med illa nu när jag skriver, av tanken att SKRAPA, mosa, slita sönder, mitt eget barn.

Utan jag ville göra en medicinsk, där man får ett piller, så moderkakan och fostret bara stöts bort.

Så jag tog tillslut mitt beslut. ABORT.

En sista del kommer nog inom kort. Om hur jag lyckades ta mig igenom allt helt ensam, och om hur jag känner idag.

/Amanda

2012-04-08 @ 11:24:02 OM Amanda Permalink

Kommentarer

Postat av: Beatrice Jakobsson (foto)

sv: ja okej :)

2012-04-08 @ 11:37:24
URL: http://beattriicee.blogg.se/

Postat av: Anonym

fint skrivet!

2012-04-08 @ 11:56:05
URL: http://aileenalami.blogg.se/

Postat av: Ida

Fin blogg, hade tänkt att läsa allt men orkade inte..

2012-04-08 @ 12:12:42
URL: http://duvor.blogg.se/

Postat av: Ida

Det är säkert en jättefin text. Kan nog ta mig tid och läsa den någon annan gång :)

2012-04-08 @ 12:18:48
URL: http://duvor.blogg.se/

Postat av: Hanna

Du är en otroligt stark människa Amanda, att du har klarat dig igenom det där ensam.

2012-04-08 @ 12:21:58

Postat av: bexollila.

glad påsk på dig med :D

2012-04-08 @ 12:29:20
URL: http://www.nattstad.se/bexollila

Postat av: Sanna

Du skriver otroligt bra! Och du är en Otroligt stark människa som orkade gå igenom det! Och en ännu starkare människa för att du orkar skriva om det. Längtar tills nästa del! Säg jätte gärna till mig så jag inte missar den! Kram

2012-04-08 @ 13:11:04
URL: http://whatthahell.blogg.se/

Postat av: Johanna

Du är stark Amanda! De var nog sjukt svårt att slita sig från sitt eget barn, men jag tror ändå att de var bäst, låter som att jag tror jag vet allt, men jag menar väl, kram <3

2012-04-08 @ 13:21:07

Postat av: fanny

Läste allt, förstår att de måste ha varit helt sjukt svårt. Jag kan ju inte riktigt sätta mig in i situationen, men jag berördes när jag läste dethär.

Starkt att du gjorde det som du själv ville. <3

2012-04-08 @ 16:25:49
URL: http://ourweekday.blogg.se/

Postat av: Denise

För det första tycker jag att det är pinsamt att människor skickar så sjuk onödiga kommentarer på din blogg Amanda. Riktigt omoget och respektlöst.

För det andra skäms jag för att jag inte har funnits där för dig då du varit ensam och att jag säger det till dig nu är nog ännu värre eftersom jag skulle funnits där när du behövde det som mest!

Jag hoppas verkligen att du mår bra idag och att allt har löst sig. Du är en underbar människa och nu när jag sitter och tänker på dig känner jag att jag saknar dig en aning.

Vi umgicks ett tag och redan från första början kändes det grymt att vara din vän. Vi hade/har mycket gemensamt. Innebandy, kycklingköttbullar, och mycket annat som jag inte borde skriva här i din blogg!

Juste...jag har din mössa hemma hos mig, den som du har stickat själv. Den är gosig!

Slå mig ett sms när du läst det här om du har lust, vill gärna träffa dig tjejen!! puss och kram

2012-04-08 @ 17:10:11

Postat av: Emmy (whitesnowman)

Åh jag får rysningar av att läsa din historia. Jag är 14 år gammal & om det någonsin skulle hända mig att jag är självsäker & inte tror att något kommer hända & deet gör det. Då vet jag ärligt talat inte vad jag skulle göra. Att du har tagit dig igenom det (eller att du ändå jobbar på det) är fantastiskt. Du är en stark tjej!

2012-04-09 @ 19:36:52
URL: http://eeemmylam.blogg.se/

Postat av: emma

Hej! allt bra?

haft en bra påsk? :)

2012-04-10 @ 16:39:56
URL: http://bommmen.blogg.se/

Postat av: Kajsa

Men gud! Asså.. vad hemskt det måste vara att veta att man hade en unge i magen, en sån unge som mammor har i barnvagen en sån liten unge som är helt ny född som bara sover och äter, en liten unge som man har i sin famn och vaggar fram och till baks och pussar på pannan. Och tänk att du hade den i magen och du var så stark att du klarade av att göra abort.

Asså, jag har själv tänkt på detta flera gånger.. jag är en sån som älskar barn och vissa dagar så vill jag ha en unge och leva som en mamma medans vissa dagar så vill jag bara leva nuet och ha skoj..

Okej, jag kanske är 13.. och kanske inte ska tänka på att ha barn blablabla.. jag kommer inte ha barn nu, och inte förren om ett tag heller! Om det nu inte blir så som hände med dig.. fyfan vad jobbigt.. jag ska verkligen vara försiktig nu.. fyfan vad jag ska vara noga med skydd!

Haha, oups.. skrev lite mycket.. men jag vill bara säga att din text röde mig verkligen och den fick mig att tänka på sjukt mycket som jag har gjort och på vad jag ska tänka på!

Go girl, du fixar detta!

2012-04-13 @ 16:56:08
URL: http://kajsapower.blogg.se/

Trackback