Min berättelse om ett liv som varit mitt. Del 3.
Om ni inte läst dom två första delarna finns dom att läsa HÄR och HÄR.
När jag hade bestämt mig mig för att göra en abort, alltså när jag valt att inte leva tilsammans med mitt barn längre. Då var det som om alla mina krafter bara sögs ur mig. Jag orkade inte ens tänka på mitt val, och om det verkligen var såhär jag ville ha det, för resten av mitt liv.
Men något jag visste att jag ville, var att pappan skulle skulle vara med mig, genom hela aborten. För att stötta, och för att förstå vad det var jag gick igenom, både fysiskt och psykiskt. För det var jävligt tungt. Även om jag i stunden stötte bort alla känslor, för att orka ta mig igenom allt.
På onsdagen åkte jag till mottagningen, för att få ett piller som skulle göra att graviditeten avbröts. Det tog emot så jävla mycket att ta det. Jag satt med det där äckliga lilla pillret mellan fingrarna en lång stund och bara stirrade ut genom fönstret. Funderade över vilka konsekvenser det skulle få att jag snart skulle göra det värsta i mitt liv. Men jag insåg ju tyvärr inte då vilka konsekvnerna skulle bli.
Så jag svalde.
Sekunderna efter kom ångern. Det enda jag ville var att springa till närmsta toalett och bara spy, spy upp pillret som förtörde två liv.
Istället blev jag nästan apatisk. Sa knappt någonting och rörde mig knappt. När vi kom hem stängde jag in mig på mitt rum och stirrade rakt in i väggen, i flera timmar. Jag hade förstört mitt liv nu. Jag hade förstört för mig själv så sjukt jävla mycket, så jag tänkte att jag kan väl lika gärna dö nu. Man ska ju ändå dö förr eller senare. Så varför inte nu? Bara få allt överstökat, slippa plåga mig igenom resten av livet, med ångesten över att jag mördat någon, tagit livet ifrån någon. Fyfan.
Natten mellan torsdagen och fredag var den värsta natten i mitt liv. Det var då jag började blöda och smärtan kom allt mer. Jag vaknade flera gånger, och tillslut var jag tvungen att gå upp och kolla så inget var fel. Så ingenting börjat komma i förväg eller så.
Jag mådde så illa att jag trodde jag skulle spy när jag såg vad som hänt. Jag skrek och grät helt hysteriskt, och spydde gjorde jag också.
Jag ville så gärna bara stoppa tillbaka mitt barn, in i magen igen och börja om på nytt. Det var verkligen inte så här jag ville att det skulle sluta, eller det här jag skulle få se. Ett outväcklat foster.
Fredag morgon kom, jag skulle slutföra min abort. Det var strålande sol men sjukt kallt ute. Efter en del tjat och nästan tvång hade pappan gå med på att ta ledigt några timmar från skolan för att följa med mig. På honom verkade som om ingenting hade hänt. Ingenting. I och för sig gjorde det att jag inte tänkte speciellt mycket på vad som skulle hända. Men ändå. För honom var allt som vanligt. Han förstod inte ens en bråkdel av en sekund vad det var jag gick igenom.
Uppe på mottagningen blev vi välkomnade med frukost och sedan blev vi tilldelade ett rum. Jag fick resten av mina piller jag skulle ta och sedan var det bara att vänta på att smärtan skulle börja. Och det gjorde den kan jag säga. Det var ingen vanlig smärta heller. Det gjorde så sjukt ont att jag vissa stunder trodde jag skulle dö. Det var verkligen som värkar man har när man föder barn. Smärtan kom och gick liksom. Och var femte minut iprincip fick jag springa in på toaletten. Allt fullkomligt forsade ut. Usch.
Efteråt LOVADE han mig att vi skulle träffas ofta nu, varje dag efter skolan och på helgerna, han skulle hjälpa mig igenom det här som han sagt från början. Vi skulle gå på bio och ta det lugnt tilsammans. Prata och känna efter.
Hände någonting av det här? NEJ,NEJ,NEJ.
Jag blev ensam. Den enda jag hade där för att stötta mig var musiken. Alla texter som verkligen betydde någonting, dom blev som verkliga. Folk började tycka att jag var konstig och dum som bara var ledsen hela tiden. Dom började döma. Dom lämnade och svek. Fanns aldrig där att fårga hur jag mådde och om jag kanske behövde stöd. Ingening fanns.
Jag blev hela tiden påminnd. Så fort jag såg ett barn, en vagn, någon som nämnde något som hade med barn att göra, reklam. Överallt blev jag påminnd, hela tiden. Och det tog, det drog mig ner på botten och ville att jag skulle stanna där föralltid.
Så det har tagit tid, att försöka ta sig från botten till toppen. Men jag är på god väg, och jag tänker inte vända ner igen. Det ÄR och kommer FÖRALLTID ATT VARA det största misstag jag gjort i hela mit liv. Men jag kom till en vändpunkt i livet där jag kände att jag vill leva och vara glad. Så jag försöker nu. Varje dag försöker jag att vara glad och ha en positiv inställning. Det är inte lätt, speciellt inte när andra i min omgivning har dåliga dagar, för det är så lätt att sjunka ner tillsammans. Men jag tänker aldrig ge mig. Jag ska upp på toppen.
Och ja, jag tänker på det varje dag, hela tiden. Men det har gett mig en annan inställning på livet.
Livet är sjukt orättvist, och elakt. Ont. Men jag älskar det.
/Amanda
Kommentarer
Postat av: Fredrica
sv: Har gjort det :) Asso jag tycke synd om dej! :/
Postat av: Carro
Sv. Okej :)
Postat av: Ida L.
Du är sjukt stark Amanda, kom ihåg det! Kram! <3
Postat av: Sanna
Amanda, måste bara säga att du är en oerhört stark person som orkat gå igenom det. Speciellt eftersom att han som lovade att ställa upp bra sket i dig, du är värd mycket mer!
Hoppas på det bästa för dig! Och att du mår bättre nu, kram!
Postat av: Sanna
http://whatthahell.blogg.se/category/las-min-historia.html
Amanda, ifall du vill kan du läsa något som hänt mig med..:) min historia om när jag blev mobbad ..
Postat av: Victoria - Foto och Vardagen
du är väldigt stark som orkar berätta detta! beundrar dig för att du ens vågar, och sådana killar ska man bara slänga i sjön. Han är feg som inte håller sitt ord. Du är stark, glöm inte det!
Postat av: Sofia Eriksson - TÄVLING!
Du är en stark tjej!
Postat av: Anonym
J*vlar.... SÅ STARK DU ÄR!
keep going'
Postat av: Bea
http://beaviktoria.blogg.se/category/saljes.html
kika gärna in
Postat av: Malin
Hemsk historia. Jag tycker att det är helt otroligt att du vågar berätta för alla och jag tycker att den där killen är en skit som inte förtjänar dig! När du säger att du ångrar ditt beslut, menar du att du hellre hade fött barnet då? Hur tror du att ditt liv hade varit då? (Jag förstår om du inte vill svara på frågorna)
Postat av: pillan
åh lord... inga ord. Fyfan för allt hemskt som kan hända. Keep your head high <3 kram
Trackback
